oh why cant i

När paniken släpper väller tårarna fram likt en flod av lättnad. Kroppens sätt att lura dig att tro att du äntligen greppat allvaret i situationen, medans du långt in vet med dig att din framtid kommer innefatta en enorm bergochdalbana med ömsom sorg ömsom panik. Topparna är paniken över vad som komma skall, dalarna är bottnen fylld med sorg och svidande sår. De raka sträckorna är det som vi väljer att kalla lycka, vi väljer detta hamn som ett försök att överrösta sorgen. Men lycka finns inte, det finns bara en sann känsla och det är något som ingen annu givit ett namn. Enbart för att det är den ända känslan som är omöjlig att sätta fingret på, Vi kan inte bestämma om vi är glada eller ledsna. Vi bara är. Allt annat så som sorg, lycka och vrede är där för att ge oss en känsla av att vi lever. För det är i dessa stunder vi gör stora val enbart för att vi känner vår existens som något stort och viktigt och det är då folk finns där för att sörga med oss eller skratta ihop med oss. Det är då vi finns som mest. Just nu finns jag knappt alls, tyvärr.
If you wait forever, you get nothing at all.

wow.....
Bara sådär?
Kan de va så...?