I väntan på vad som komma skall leker vi liv i en tillvaro som inte lockar. Vi lotsas att allt är okej och att vi visst gillar läget. "Behöver inte skynda fram" (Men vill så himla gärna). Våra jobb håller strypgrepp kring våra halsar och för att finna lycka och ro beblandar vi oss med människor med lika hög alkoholhalt som vi, på de uteställe vi så många gånger förr besökt. Vi vet att det inte kommer bli roligare denna gången men vi hoppas, för hoppet ska ju vara det sista som lämnar en människa. Men livsgnistan då? När lämnar den oss? För visst måste livsgnistan infinna sig i den stund man bestämmer sig för att våga hoppas på något.
Evig lycka och välgång... För evigt är inte ens hälften så länge som en minuts väntan. Vänta på bussen, på ett telefonsamtal, på kärleken, på bättre tider. Våra liv upptas av detta ständiga väntande, vissa vänder detta till något bra och lyckas faktist vara effektiva under sin väntan, medans de flesta passar på att fundera på om det är värt att vänta på det som komma skall. För i väntan på något hinner man ofta missa de många andra tillfällen som flyger förbi. I väntan på sin kärleks hemkomst från fjäran länder mötte hon kanske flertalet andra kärlekslystna människor som passade mallen perfekt. Den bortflugne kanske missar att boka hemresan eller inte ens berättar om hemkomsten för sitt väntande fan. För denne kanske slog sig till minne att saker han sagt blir för höga för att nå, eller sa de i stundens hetta. Så i väntans tider ska man nog inte stänga ögonen för andra alternativ och chanser. Man kanske kan finna sin kärlek, lycka och välgång i någon annan del av livet, stunden eller väntandet. Evig lycka, för evigt vara lyckligt, att lyckas leva förevigt. Nej tack, glad så länge jag når 70-strecket. Kan väl i alla fall få dö lycklig, i en renbäddad säng med radion på. Kanske tillochmed hållandes den hand som visat mig lycka. Bara inte P1 spelas, allt utom P1.. och P3. Gärna i Göteborg också. Kanske inte ska begära för mycke men hoppas kan man ju. För livsgnistan föder hoppet som dör stilla tillsammans med mig och de sista ljuva tonerna från min livslåt. Inte klassisk heller (då dör jag hellre).