Det som inte fick ske har ni inträffat, riktigt irriterande och fruktansvärt svårt. Många långa dyra mil att färdas men jag kan inte dra mig ur. Det skulle innebära personlig krash för min del, att bryta allt och gömma undan en så stor del att livet skulle aldrig fungera utan att skrapa knäna i fallet.
Jag har funderat en del angående just detta. Jag har nu varit "frisk" i 6 månader ungefär. Jag har nu kännt dig i 6 månader ungefär. Att våga tro att det kan ha med dig att göra både skrämmer mig och glädjer mig, att en människa skulle ha sån inverkan på mig och mitt liv känns overkligt och nästan obehagligt. Men framförallt absurt känner jag nu när jag tänker på de, du är ju inte någon jävla jesus. Du är ju en vanlig... En helt vanlig. Men kanske om jag vågar tro på det så kanske det är så, att du är svart på gåtan. Att du gör mig glad så långt in i själen att allt faller på plats. Att inte bara de psykiska utan även de fysiska såren läker. Är det din förtjänst, var de du som hjälpte mig. Du med din jävla min, din fantastiska humor och din mysiga personlighet. Du och ditt sätt att vara hos mig, att vara för mig. Är det Du?
Nej nu går jag och ringer dig, hoppas du svarar för jag tror att jag saknar dig. Du är ju trots allt du, alltid är du du. But that was when i ruled the world...