finaly you have found ?

Då 07-08 har varit år av svek och död så undrar jag vad det är som driver oss att stå kvar på två ben. Folk runt om stupar och lägger sig ner eller beter sig som om det vore den sista dagen på jorden, folk chockerar och sviker utan att tänka på hur det kommer att sluta. Vem ska städa upp efter dig hade du tänkt. Det känns som att en tornado har vräkt ner oss och vi får kämpa ihop för att hålla modet uppe. Ledsen innåt glad utåt. Är det inte så man ska vara för att det ska se bra ut. Men hur ska det då gå för sådana som jag som inte alls jobbar så. Jag är inte den som står kvar ute när det regnar, jag är skygg. Men för att komma till det egentliga, vad är det då som driver oss? Är det hoppet om en bättre framtid eller är det bara sakligt, att det bara ska vara så? Får man sätta sig ner och hämta andan en stund eller måste det gå runt hela tiden i en oändlig jakt. Som att leka "jaga svans" på grundskolan, du är ute efter att få det som andra har. När är man nöjd, var är man nöjd? Att skriva för skrivandets skull, att springa från rädslan för att stanna. Alla springer och flyr om vart annat, ingen stannar och stoppar de andra. Som ett maraton och vinnaren får lyckan. Lycklig den som kom i mål, för lycklig den som lyckan får.